spott i ansiktet
Börjar lördagen med ilska och någon form av inre besvikelse över att få det jag känner bekräftat åter igen. Jag pendlar mellan likgiltighet och det jag nämnde ovan. Lite varannan gång.
Just pågrund av detta det är en bit av mitt liv som jag skulle behöva gå i terapi för att få hjälp att bearbeta. Verktyg att bemöta den faktiska bilden utan att själv explodera i diverse negativa känslor som dränerar mig på energi.. Det är det enda ogjorda jag har kvar. Jag har bestigit resten av mina berg. Jag har mount Everest ( som en vän till mig döpte det till) kvar.
Vad pratar jag om tänker ni nu kanske?
Jag pratar om relationen till min biologiska familj.
Kommentarer
Trackback
