Jhenny

Det är nytt år. Och mycket har förändrats. 

Jag är klar med skolan och är nu inne i den läskiga "jobbsökarvärlden". Vet du om det söks vårdpersonal någonstans så tar jag tacksamt emot tips. 

Skolan har varit en prövning. En uppförsbacke där tempot skulle vara till snudd på gjort för en robot. Ungeär som att springa uppför en slalombacke med 40 kg packning på ryggen och lut bakåt. Men jag gjorde det. Ska inte säga att det varit en spikrak resa utan känslor. Jag har varit arg, likgiltig, sur, irriterad, fundersam, nöjd, behaglig, obehaglig, pressad och ständigt med en stress i halsen. Har inte kunnat unnat mig en ledig halvdag här och där utan att ha tänkt "jag måste plugga". Nej det har inte varit kul alls men det har varit totalt värt det. Jag behövde lämna min gamla bransch. Jag hade förlorad förståndet där och jag saknade total tilllit för den branschen och dess arbetsgivare. Inget för mig längre. Jag har högre mål och anser mig ha högre värde än att bli behandlad som man blir där. 

Nog om det. Jag är jättestolt över mig själv att jag tog mig ut på andra sidan och med högsta betyg dessutom. Man kan mer än vad man tror. 

 

Sen då. Sorgen? Kämpar på med sorgen efter Elsa och Emil. Jag har inte haft tiden eller orken att sörja dem tidigare och sanningen och insikten börjar sakta rulla in över mig. Och den sanningen gör ont. När jag kom till mamma och Thomas på julafton så sprack själen i tusen bitar kändes det som när jag klev in i deras sovrum och höger hörn i sängen var tomt. Det har alltid, eller ja i 17 år men känns som alltid legat en fantastisk tjej där. den nu tomma platsen träffade mig som en kollision rakt igenom hela kroppen. Jag kunde inte gå in där mer under den julen. Det gick bara inte. Tittade konstant efter Emil också som var mer rörlig av sig i hemmet men det dök aldrig upp någon svanstipp vid bordskanten eller stack fram en nos under granen. Jag älskade dem så och deras frånvaro var som en stor smärtsam plågsam påminnelse om att livet går vidare. Jag var inte redo att acceptera en jul utan mina älskade hjärtan så till stor för min egen del men även för Elsa och Emils och mamma och Thomas så beställde jag en julklapp till mamma och Thomas som gör att de kan vara med oss varje jul. två julgranskulor med dem på. Jag visste innan att Thomas skulle bli ledsen av att se dem men han bröt ihop redan under mitt lilla tal jag höll innan de öppnade paktet om varför de fått paketet och mina personliga tankar kring det. det total brast för Thomas. Men sen när han väl öppnade så var det mer lugnt. Han tog ut känslorna innan. Min mormor och Vickan såg väl lite spända ut inför Thomas reaktion medan vi andra tog det mer väntat. 

Jag tror inte de hade kunnat få en bättre julklapp. 

Det kommer ta tid detta att bearbeta att de är borta. De finns med mig varje dag i tankarna. 

En lustig grej är att när jag lyssnade på One directions nya platta i slutet av november och hörde en låt där så slog det mig att texten hade jag lika gärna kunnat ha skrivit till Emil och Elsa. Den var klockrent som gjord för att bli deras. Jag läste upp texten för mamma och hon höll med, det är deras låt. Den är så fin. en riktig ballad som exploderar i slutet. När den exploderar så ser jag dem i huvudet hur de springer bland färger och luft i evigheten. MIna hjärtan, så saknade. 

 

Med Nathanael så går det framåt. Han är jätteduktig i skolan men han tycker inte om att vara där. Hans utredning hos Ida är klar och får svar i feb. Jag är så gott som på att han inte har en diagnos av nåt slag. Han mår bara inget vidare över den press som är på barn idag. Idag kan inte barn vara sig själva. Det finns ingen plats till det. Min son är ingen tuffing. Han gillar det han gillar och det är svårt att känna att man trivs och är avslappnad när pojkgruppen är stor och det ska vara en sån grabbig jargong. Skitjobbigt. Hur får man bukt med det liksom. Självkänslan har fått sig en törn då han verkar känna att han inte räcker till eller duger. 

Vi gör allt för att tala om för honom att man ska vara sig själv och inte ska jämföra sig med andra. Vi lyfter fram hans goda egenskaper och när han tycker att någon är bättre på nåt så får man hela tiden påminna om att alla är bra på olika saker. 

Jag hoppas att vi får verktyg i att hantera detta som föräldrar. Jag gör allt för mitt barn och vill så innerligt att han ska vara nöjd med den han är för han är fantastisk. 

 

Och så har vi Britta då, Marcus mormor. Hon har sedan hon blev sjuk i lunginflammation vid nyår förra året försämrats i allmänskicket i rasande fart. Hon blir 87 år i år och det är inget som märkts förr då det har varit fart och fläkt på henne. Men hon har tacklat av mer och mer och minnet sviker rejält. Hon har gjort en demens utredning under hösten men den gav inte tillräckligt med indikationer på demens men det är åt det hållet det går. Hon blir mer och mer förvirrad och har under senaste dagarna tillomed varit ute och snurrat på egen hand för att göra ärenden som hon inte har hittat till när hon väl varit ute. Det sliter jättemycket på oss alla, men mest på Marcus. Han är väldigt nära sin mormor och detta tar enormt hårt på honom och han oroar sig mycket och åker med henne hit och dit till läkare, bank, affär etc. Lukas bor hos henne än och det går hyfsat bra. Han mår bra och så men jag oroar mig för hans medicinering då jag tror att hon glömmer lite då och då. 

 

Min mormor är väl hyfsat fräsch igen efter att ha varit riktigt under isen ett tag. Där är det på 5e testet konstaterat en påbörjad demens. Finaste mormor. Hon är väldigt olik Britta i sina symtom. Min mormor ringer oavbrutet för att kontrollera och dubbelkolla när hon blir osäker, åker ingenstans på egen hand och vill gärna ha hjälp med det mesta. Britta är tvärtom än så länge. Envis och vägrar be om hjälp. svår kontrast det där. 

Älskar båda högt. 

träffade mormor i julas. Det är inte samma sak att träffa henne ensam som när det är mycket folk. Hon klarar inte mycket folk längre då det blir för surrigt för henne efter stroken men det är ändå kul att hon kommer och vi gör allt för att underlätta för henne. Jag längtar alltid efter henne, och försöker träffa henne varje gång en stund när jag åker hem till Västerås. 

 

För övrigt så ser släkten lite annorlunda ut nu. 

 

Efter massor av dispyter, försök till bråk, paranojja och en hel del påhittade historier så är banden nu kapade för evigt. Nu är familjen mamma, Thomas, Jocke, Vickan, mormor och så vi. Släkten är: Fanny, Clara och Annelie. 

Resterande har vi gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar ifrån. Det fungerar inte längre och saker har gått för långt. Vi har pratat ut,sagt det som finns att säga och det känns bra. Inga onda känslor, inget ha och ingen bitterhet. Egentligen inga känslor alls. Ett avslutat kapitel. 

Jag har skrivit om mina band till mina släktingar förut. Min kärlek, relationer som tidigt rann ut i sanden, älskade personer som blev främlingar. Så är det. 

Det finns en person i detta som jag inte har pratat ut med än. En person som jag inte har något otalt med personligen men som gjort val som gör att jag inte kan ha en innerlig relation till honom längre. Rasmus. 

jag älskar Rasmus, det vet han. Men som det ser ut nu så går det inte. Får se vad tiden har att säga där. Det får stå på paus. 

 

Det känns som att det väntar ett nytt kapitel i livet. Ny bransch, nya relationer och nya blanka blad. 

Det är nog med energislösande och dags att fokusera på det som verkligen betyder något. Dags att tänka på oss och vad som gör oss glada och harmoniska. 

 

det väntar en nyhet runt hörnet ocksåm, men den får jag tydligen inte skriva om än har jag fått restriktioner om. 

Så återkommer om det. 

 

Nu ska jag fortsätta min 11e januari 2016. 

 

TJING.