Jhenny

Sitter här nu en söndag och ska skriva om pappa. Min pappa som dog en söndag för 2 månader sedan. 

Söndagar är speciella för mig efter det. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag söndagarna är dagarna då jag tänker mer på pappa. Jag tänker på honom varje dag, sju dagar i veckan. Jag inte bara tänker på honom, jag pratar med honom högt så gott som dagligen. 

 

Dessa två månader har varit en omtumlande resa. Jag har kraftiga minnesluckor som drabbat mitt övriga liv. Att jag ens klarat av mitt jobb vissa dagar är ett under. Det är alltid en stor sorg när en person dör. Men med pappa så har det varit så mycket mer, så mycket som kommit med hans död. Min syster till exempel. Min syster Anne och jag har haft sporadisk kontakt via mail och sms genom åren men aldrig träffats. Vi har bott i samma stad, inte alls långt ifrån varandra men ändå inte träffats. Många tycker det är märkligt och ja det kanske det är. Men det är så det varit, Jag har alltid längtat efter min syster, drömt om att få lära känna henne och önskat att hon kunde bli min syster på riktigt. Det som tog skruv ordentligt hos mig var när hon fick barn år 2003. Jag hade inte bara en syster nu hade jag ett syskonbarn också. Jag försökte, skickade sms om att kanske planera en träff men det blev aldrig av. Jag upplevde det som att jag inte fick någon respons på detta. Om det var så har jag faktiskt inte hunnit fråga henne än. Jag träffade Anne för första gången den 17/12 i fjol alltså dagen efter pappa dog. 

Jag mötte upp en vilt främmande person på tågstationen i Västerås och det kändes väldigt naturligt. Vi satte oss på en buss direkt ut till Surahammar där vi packade ihop pappas vardagliga tillhörigheter och lite annat på vårdhemmet källbogården där han bodde. Vi promenerade sedan genom ett oplogat Surahammar släpandes på pappas grejer. Min syster svor till ett par gånger och sa bland annat: "jäkla gubbe hoppas du ser detta nu". Vi kunde inte göra annat än att skratta mitt i eländet. Vi måste varit en syn. Det enda jag hade i huvudet var att pappa måste vara så nöjd när han såg oss där då det varit hans dröm så länge att vi syskon skulle förenas. Och där gick vi två enade systrar genom Surahammar, pappas trygghet och hem. 

Vi, två packåsnor tog tåget tillbaka till Västerås. Jag kände mig oerhört tom på tåget minns jag, nästan obehagligt. Fruktansvärt nervös för vad vi skulle göra härnäst; titta på pappa. 

Försenade och något förvirrade anlände vi till kapellet vid central lasarettet i Västerås på eftermiddagen, bara 2 timmar efter vårat möte på tågstationen. In går vi in i ett rum. Såg ett vitt täcke och en stor mage som täckte utsikten för ansiktet. Det kändes okej, det kändes okej tills jag rundade fotänden på denna bår där det låg en person. Jag rundar änden och där mitt framför mig ligger min pappa! Min fina pappa, blek, gammal och död. 

Jag hade bestämt mig innan för att vara cool, inte gråta (för jag gråter inte offentligt) och hålla mig sansad inför Anne. Det är omöjligt att veta innan hur man ska reagera så mina planer var totalt värdelösa. Jag grät högt rakt ut (vilket jag aldrig gör normalt) och kände mig som ett barn som fått hela världen krossad, som en matta som dragits bort under fötterna. Där står vi, två främlingar men ändå systrar och tittar på våran gemensamma pappas döda kropp. Jag kunde bara inte fatta det, hände verkligen detta? Jag minns att jag satte mig på en stol med huvudet i knät gungandes fram och tillbaka och upprepade om och om igen " det här händer inte, det här händer inte" och " jag  fattar inte, jag fattar inte". För det kunde jag inte. Anledningen till att jag överhuvudtaget åkte för att titta på pappa var för att få det bekraftat. I och med att min pappa inte fanns fysiskt närvarande i mitt liv på ett sätt så att det skulle bli en tom plats efter honom så var jag bara tvungen att se detta, att det verkligen hänt. 

Denna anledning hjälpte föga. Jag kan idag, två månader efteråt inte förstå att pappa inte finns mer. Trots att vi sett honom, planerat begravningen, begravt honom och haft en fin annons ute i tidningen som ytterligare ett konkret bevis. Inget hjälper. Jag förstår bara inte och jag går bara och väntar på det där vanliga samtalet.." hej..det är pappa". Jag vet att det inte kommer att komma rent logiskt men ändå så väntar man och väntar. 

Jag vet inte hur länge denna process som jag befinner mig i kommer att pågå. Den får pågå så länge som behövs för jag störs inte av den. Jag känner mig nära pappa också i denna process. Vissa har sagt så mycket konstigt till mig, "Men ni hade ju inte så bra kontakt", "du har ju alltid varit utan honom" "känner du verkligen äkta sorg?"  Den sista kommentaren höll jag bokstavligen talat på att boxa till personen som sade det rakt i plytet. Det var på julafton och den kom från min moster.  Kände mig oerhört arg och ledsen över den kommentaren och att den kom från henne gjorde mig extra arg då jag vet att hon "gottar" sig lite över pappas död, de gillade inte varandra kan vi milt uttrycka det. 

Nej jag hade inte regelbunden kontakt med min pappa, nej jag hade inte träffat honom på fem år, nej jag har inte haft en dålig uppväxt för att han inte var regelbundet delaktig i den. 

Men det är min pappa, min pappa som jag har så många minnen från. Min pappa som jag varit arg på, min pappa som jag varit bitter på, min pappa som jag längtat mig fördärvat efter. Min pappa som jag älskade villkorslöst. 

Många har frågat och undrat hur jag kan älska en person som utsatt sin familj för så mycket elände genom åren och min egen bror anser att jag är en svikare mot min mamma som älskar pappa efter vad han gjort mot henne. 

Jag har växt upp med denna inre strid inom mig. Sympatierna och kärleken för mamma men också kärleken och    kontakten med pappa. Det är en inre strid som jag själv haft utan någon annans påverkan. Ja jag kan fortfarande ha den tillochfrån men det som gör att min kärlek för pappa känns mer acceptabel än min bror åsikt är att mamma aldrig har och aldrig kommer klandra mig eller ta ifrån mig rätten att älska pappa. Om hon förstår vet jag inte, det är inget vi pratat om men jag vet att hon är helt okej med det och det betyder i det här fallet mer än min bror syn ur hans perspektiv. 

Till skillnad från mina två syskon så minns de väldigt lite i jämförelse med mig. De minns bitar, små fragment. Jag minns från tre olika årtionden. Det gör att jag haft svårare att kapa kontakten med pappa så som min bror gjort eller låtit det gå lång tid mellan samtalen som min syster gjort. Jag har delvis plikttroget men även av min kärlek och saknad efter pappa hållt en hyfsad regelbunden kontakt, 

Min pappa levde ett hårt liv, med många negativa händelser som han hade på sitt samvete. Han var inte så stark psykiskt och han mådde inte så bra. Tyvärr var pappa inte i skick eller stark nog att vilja ta sig ur sitt liv under åren som vi växte upp. Men trots att han inte var närvarande som far och morfar så älskade han oss och han hade sagt till Catharina som var hans boende stöd att vi var det enda bra han gjort. En sån kommentar känns både fin att höra men även tung då det upplevs som ännu mer jobbigt att han inte var stark nog att ta sig ur sitt leverne och finnas till där för oss. 

 

Tiden efter pappas bortgång har varit så upp och ner. Både intensiv sorg och ångest med tankar som "varför hann jag inte dit i tid?" "varför fick han inte dö i Sura?"  "Varför ringde inte sjukhuset till mig som var hans närmsta anhörig?" "Varför ringde jag inte pappa och talade om att jag och Anne va på väg inom de närmsta dagarna att hälsa på?" men också glädje, fina ord och ny information om pappa som gjorde mig så glad. 

 

Jag har träffat min syster nu två gånger, jag träffade min släkt som jag inte hade träffat sedan 1992, vi lyckades få till en  vacker och ärofrull begravning och jag har fått träffa/prata med så många människor som på ett eller annat sätt varit i kontakt med pappa. 

 

Under tiden mellan dödsdagen och begravningen så fick jag veta att min pappa blivit aktiv inom pingstkyrkan, att han var på väg ut ur sitt dåliga leverne med stor framgång och att han gjorde små välgörande ändamål i sin vardag. Tankarna har snurrat, försökte pappa göra rätt för vad han orsakat genom att vara god mot andra? 

Det verkar så och inget gör mig gladare. Det har varit fantastiskt att få höra vilken resa min pappa gjort sedan han anlände till Surahammar 2006 men också tungt för det känns så jobbigt att han hann bli sjuk innan han fick nå fram till målet. Jag tror inte att pappa skulle bli helt vit, men jag vet att han inte orkade dricka längre. Han har sagt så många gånger till mig "jag vill inte det här, jag vill bort från det. och jag orkar inte heller" och jag trodde honom vilket kanske är konstigt efter år av svek men det kändes ärligt när han sa det. 

 

på begravningen som jag nämnde var oerhört fin så fick vi veta av prästen att han träffat pappa ett par gånger och pappa ville så gärna att prästen skulle läsa kärlekens lov ur bibeln för honom. Prästen läste upp denna text vilken var obekant för mig innnan. Jag fylldes av värme över att min pappa trodde på kärleken och sökte den då han växte upp i ett hem utan kärlek när han var liten. 

Pappa älskade blommor så vi satsade på ett fint blomster arrangemang till begravningen, det blev så fint. 

Framme vid kistan när det var dags att säga ett sista ord så minns jag att Anne sa "hejdå pappa". Jag undrade hur hon kunde säga det. Jag var inte alls redo att säga hejdå till honom, ännu mindre släppa taget om honom. Jag hade ju för guds skull inte ens tagit in att det var pappa som vi begravde. 

 

Vi valde fyra låtar till pappas begravning. 

 

Anne valde stairway to heaven med Led Zeppelin som hennes mamma mindes att pappa tyckte om

Jag valde wind of change med scorpions som min mamma mindes att pappa tyckte om

och så valde pappa själv en låt när hans sambo Elise dog, mercedes benz med Janis Joplin

Som psalm valde vi han har öppnat pärleporten (vilket var passande med pappas religiösa tro) 

och faster Annica valde blott en dag. 

Rockmusik i kyrkan var mäktigt. Men var inte alls beredd att de skulle spela min valda låt när vi skulle stega fram till kistan, när jag hörde visslingarna i början på låten ljuda i kyrkan då vek sig nästan benen på mig. Jag snyftade hysteriskt igenom hela låten. 

Men jag tror pappa är nöjd och att han fick en personlig begravning. Det sägs att majoriteten är med själsligt på sin begravning. Är hundra på att pappa var där i kyrkan och flinade lite över uppmärksamheten, 

 

Jag skulle kunna skriva hela kvällen om pappa som person, minnen och så vidare men det ska jag inte göra. 

I och med att jag är mitt i min process så är detta nog inte sista gången jag kommer att skriva om pappa så därför avrundar jag detta inlägg nu. 

 

Det blev känsligare än vad jag trodde att skriva detta men känns skönt att få skriva ner lite hur allt varit och hur det rör sig i skallen. 

 

planerna nu framåt är att hålla kontakten med min syster, närmsta planen är att träffa mina bedårande syskonbarn Lova och Ludvig. Ser fram emot det så mycket. 

Ska givetvis träffa min syster på tu man hand också, prata lite om både pappa och om oss, Vi måste ju om vi ska bygga en kontakt hitta våra individer som systar också. Tiden får visa vad som kommer att ske men tänker inte släppa Anne, det vill jag inte och det skulle inte pappa tycka om heller,,,

 

kärlekens lov

"Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek , vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. 

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, 
men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

 

pappa jag saknar dig