Jhenny

Man lär sig det den hårda vägen. 

Senaste 1.5 året har varit utmattande på den punkten. För mig själv på olika plan och som förälder gällande övergången till högstadiet och dvs ny skola. 

Man har skyhöga krav på sig som vårdtagare, förälder, anställd men var är kraven åt andra hållet? Var är pengarna, resurserna, respekten och medmänskligheten?

Jag är en sådan som när jag får nog då får jag nog. Häromdagen fick jag nog över rådande situation på jobbet. Allt handlar om pengar. Indragning på viktiga faktorer. Fakorer som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb och för att våra vårdtagare ska ha en skälig nivå(vi pratar materiella saker inom vårdarbetet nu) men som stryps in och gnetas på för att det kostar pengar och sen får vi höra att vi inte gör just det som vi blivit tillsagda att strypa in på. När det fullständigt blöder ut pengar i andra hål där man absolut går bananas och har noll koll och inventerar lika ofta som det är skottår typ. Förmodligen vanligt förekommande inom vården. Det fick jag bryt på i helgen bland annat.

Jag är trött på att strida och känner att mycket energi går åt till just det och har gjort länge nu. 

Idag fick jag mail av min sons mattelärare som meddelade att han inte klarade ma provet. Och anledningen till det är att skolan brutit anpassningar som sattes upp förra året och som skrevs under på att det gällde även detta år. Han är berättigad att gå 3 gånger i veckan på studion för matematik dvs inte sitta i klassrummet utan i en lugnare miljö pga hans koncentrationssvårigheter. Dit har han inte gått pga en regel som skolan inte hållt. 

Blir fullständigt trött och förbannad. 

Man får styra upp det mesta själv i dag gällande det mesta. Man kan inte lita på arbetsgivare,vård , skola, m.m. 

Efter tre mail och huvudvärk har jag nu löst matematik situationen.. Dock står vi med ett kommande omprov så eftermiddagen har det betats av läxor för att röja resten av vecka  fri till matte. 

Och vården då. Nej inte heller där fungerar det. Står fullständigt på paus då rådet är att "vänta ut och ha tålamod". Tur för den gubben att jag var på jobbet när han ringde för det jag kände inombords men tvingades svälja ner i sällskap av 8 äldre dementa var mindre trevliga tankar och ordval.

Tålamod. Är det något jag haft så år det just det i hela 2 år snart som jag dragits med detta. Så att komma och säga att "Du får ha lite tålamod" är en ren kränkning. 

Jag kommer inte att återgå till den gubben det är en sak som är säker. Fortsätter istället hos den väldigt duktige och sympatiske ortopeden som jag träffade i september..

Sorry för negativt inlägg men jag är lite utmattad och less på dessa oändliga strider som är nödvändiga i dagens samhälle.