Jhenny

Idag har det gått en vecka sedan min operation. 

Det har varit en vecka som gått som en berg och dalbana. Upp och ner och tvära svängar. 

Men jag är så tacksam och stolt över mig själv att jag faktiskt beslutade mig för att göra detta. Det var inte givet alls i början att jag skulle det. 

Att jag pågrund av pandemin var tvungen att göra detta helt ensam är också en bedrift i sig med tanke på min narkosskräck.

Detta var min första narkos. Som en släkting till mig skrev på facebook efter min operation "visst var det skumt att bli sövd?". Han uttryckte det som jag inte själv kunde omfamna. Skumt var ordet.

Personalen var helt superb från att jag kom dit som ett stelt blekt spöke på tidiga morgonen tills jag lämnade om möjligt ännu blekare strax efter lunch. 

Fick direkt komma in och byta om till sjukhuskläder. Hann inte ens sätta mig ner i väntrummet efter det förrän jag blev kallad till en säng. Där fick jag en rad olika breakdowns mellan besöken av sköterskor, kirurgen och narkospersonalen. Fick en kopp (jag lovar att den var stor) full med tabletter. Kortison,alvedon, oxynorm, mediciner mot illamående och antibiotika. Fick svälja ner dessa mängder med minimalt med vatten. Jag är superkänslig mot biverkningar så jag hann tänka  en hel del lustiga tankar om dessa piller under min timme ensam i den där sängen. 

Sköterskan misslyckades att sätta infarten i handen på mig och i armvecket. Jag var för spänd. "försök att slappna av lite" bad hon med snäll röst. Jo tjena. Det gick ju störtbra, eller inte. Fick ligga med värmeflaska och de fick byta sköterska innan det fungerade. Då var jag stucken 4 gånger. Är fortfarande grönblå över handrygggen. LÄkaren kom och berättade om de två alternativa ingrepp som han skulle utföra. Alternativ 1 och 2. Alternativ 2 var ett större ingrepp där de skulle klippa upp hela bicepsenan och fästa om den. Min ångest blev inte mindre efter hans besök. 

Efter en lång en och en halv timme med att bara stirra i taket med mina egna ångesttankar så kom narkospersonalen och hämtade mig. Blockerad mentalt av stress. Behövde plötlsigt akut kissa från ingenstans och så sa jag "så länge ni lovar att jag vaknar igen så är det lugnt" 

"det kam jag lova att du kommer att göra för vi gör inte ett halvt jobb här"

Så himla bra personal därinne. Fem kvinnor varav två kommunicerade med mig och lyckades svamla bort mig helt. Plötlsigt utan att direkt ha reggat det så satt jag i operationsstolen och var färdigpreppad. Fick syrgas som jag först vägrade ta för jag trodde de skulle lura mig. Sen mitt i syrgasen ser jag en vit spruta tryckas in i min infart i handen. Det var narkosmedlet fick jag förklarat efter att ha pektat på den. 

"Så det är nu jag ska tänka på nåt trevligt?" 

"ja tänk på en juste strand nånstans eller kanske på en snygg karl där hemma om du har nån" svarade den ena sköterskan med lugn norrländsk dialekt. Jag hann tänka på stugtrappen. Längre än så kom jag inte förrän det var helt svart. 

Många som jag diskuterat min narkosskräck säger att det är så skön sömn och att man drömmer så bra. Jag drömde ingenting. Jag bara flöt runt i totalt mörker. 

Slog upp ögonen och fattade ingenting. Hur kunde jag vara tillbaka i sängen. 

Ser grådimmiga fönster. "regnar det?" frågade jag sköterskan som kikade in innanför draperiet. 

Hon svarade att nej det var soligt och varmt. 

"väckte ni mig?"
"ja de väckte dig inne på operation"

"ja men väckte ni mig nu eller vaknade jag själv?"

"nej vi har inte väckt dig nu"

 

Vilka funderingar. Jag var så förvirrad och något förundrad.

Hade så ont i halsen plötsligt. Var övertygad om att jag blivit förkyld och kände panik inför det. 

Det jag inte visste och inte fått information om var att de skulle köra ner en slang i halsen på mig. 

Den obehagliga informationen fick jag där och då. Blev dock lättad över att jag inte var förkyld. 

Frös så hela jag hoppade. De drog in en värmefläkt under täcket. Då ville jag bara somna om. Det fick jag inte. Då skulle jag dricka massa saft och kvickna till. Blev nästan sur. Sen kom det frukost på en gång. Den fick jag tvinga i mig. Kaffet gick dock ner på stört. Det var magiskt gott. 

De ville ha mig upp snabbt tyckte jag. Direkt efter frukosten skulle jag upp på benen och ut och byta om till mina egna kläder. Det var rena gympasset men det gick. Fick dock inte på mig jackan så fick lägga den på mig som ett täcke väl ute i väntrummet. Där fick jag mera kaffe och 3 olika sprutor i infarten. Mot illamående och två sprutor med kortison. Hann svära i huvudet över det där jäkla kortisonet. Fick sedan vänta ungeär 20 minuter på läkaren. Hann ringa närmast sörjande och meddela min överlevnad. 

Läkaren kom och gick igenom vilken typ av ingrepp han gjort. Han hade inte behövt klippa min sena som såg fin ut. Började må illa när han gick in på detaljer så han bytte ämne och gick igenom det praktiska. 

Det kom en sköterska och tog bort infarten och sen fick jag åka hem. 

Sol och varmt ute. Kände mig konstigt nog jättepigg trots alla medicner jag var fullpumpad med samt precis nyss varit nesövd. 

Blev hämtad vid stadion och åkte direkt till apoteket och hämtade ut mediciner samt handlade lite lättare mat att kunna hantera ensam dagen efter. 

Låg sedan på altanen hela eftemiddagen och försökte sova. Det gick absolut inte. Avverkade några dokumentärer och lite frågesport. Var helt speedad mentalt. Hade lokalbedövning som satt i fram till midnatt. Där blev det jobbigt. 

 

Idag en vecka efter mår jag relativt ok. Har ont och får ont av vissa rörelser i mitt träningsschema men klarar det okej. Nätterna är också relativt ok. Sover med specialkudde såkallad komfortkudde. Med anledning av att jag inte ska kunna vända mig i sömnen till den opererade sidan. 

Har lite problem med på och avklädning, mathantering och lite små saker men klarar dusch och lättare sysslor helt själv. 

På fredag ska jag till sjukgymnasten och på måndag ska jag ta bort stygnen. 

 

 

Uppväckt och mör