Jhenny

Okej. Tänkte skriva lite kort om vad som sades igår hos kirurgen.

Han hittade på mina för några veckor sedan tagna magnetkamerabilder inte bara impingement syndrom (det som besvärat mig) utan också frozen shoulder och benpålagringar i axeln.

Så plötsligt såg läget annorlunda ut. 

Läkarens utlåtande var att han tyckte att jag skulle vänta ut att frozen shoulder avvtar och försvinner av sig själv och sedan se hur mina besvär med impingement ser ut då. Han sa att det finns en chans att kunna få bukt med det med rehab och kortison om det skulle visa sig vara lindrigt efter frozen shoulder är borta. 

Det var just det. OM. Inga garantier och tidern för frozen shoulder att försvinna kan vara upp till 3 år men som vanligast 1.5-2 år. Det är tid jag inte har. Tid som jag inte kan spendera på att vänta på att kanske bli så pass bra så jag kan slippa operation och sedan färdigbehandlas för impingement som inte kommer att försvinna av sig själv men kanske lindras av att bli "ensam kvar". 

Hrm. 

Jag förklarade mitt läge. Vilket jobb jag har. Att jag behövt gå ner i tid och varit sjukskiven i perioder i snart ett års tid. Att jag inte känner igen mig själv längre då axelproblematiken gör mig trött och omotiverad. Att jag vill börja sova regelbundet och hela nätter utan tunga smärtstillande. 

Ja jag förklarade att jag helt enkelt inte har upp till 3 år att vänta på eventuella förbättringar. 

Summa summarum blev att jag ska opereras av eget val. Han avsäger sig ansvaret att jag kanske sitter där efteråt och inte känner mig nöjd för att frozen shoulder fortfarande kommer att vara kvar och kanske ge mig besvär framåt tills det väljer att avta. 

Jag väljer den risken av ovannämda anledningar och det säger inte lite om hur desperat jag är med tanke på min enorma operationsrädsla. 

De få jag har pratat med om detta förstår mitt beslut.

Jag är uppsatt på operationslista och blir kallad per post. 

Jag kommer att återgå till rehab som innan och kommer att återgå delvis till medicinering, Kommer att utesluta morfinpreparaten. I väntan på kallelse. 

 

Detta ställde allt lite på sin spets igår. Visst det är ingen dödsdom eller allvarligt så att säga men det gjorde situationen mer långdragen än vad jag väntat mig och när han började prata artros så kände jag att jag tappade ljuset i tunneln lite. Det har varit ett långt år redan med detta och jag föll lite mentalt när det började pratas om flera år till. 

 

Min andra tid igår gick dessto bättre. satte upp en helt ny rutin och hon var så kunnig. 

Så skönt att ligga där i en timme och bara vara.