Jhenny

Dammluckan har fallit igen. Jag är helt ensam hemma. De som skulle till Öland har åkt och M är på bandy. 

Så här sitter jag med min ångest. 

Varför har jag ångest?

Jag får dels separationsångest när folk åker,speciellt när Nathanael ska åka iväg utan oss. Men i frustration och lite ilska så sa jag en så onödig kommentar imorse till Nathanael. Över gränsen för vad som anses okej. man är väl inte mer än människa och jag felade. Vi har pratat och jag har bett om ursäkt och förklarat vad min kommentar egentligen betydde och varför det blev fel så det reddes ut innan de åkte men jag blir arg på mig själv så där ligger ångesten just nu. Jag är så oerhört trött efter denna helg och jag var redan så trött innan den började så jag känner mig helt urlakad. Helgen har inte varit dålig. Den har varit intensiv. Det räcker för att sänka mig tillfälligt. Det kan ta ett par dagar för mig att repa mig efter en intensiv helg. 

Det är något som tagit mig många år att acceptera. Idag är jag okej med det. Visst,jag kan få dippar där jag blir trött på hur jag funkar men acceptansen ligger där. Det är som det är. 

 

Nu blev det ett dystert inlägg igen..lite grå just nu. För mycket tid att grubbla när jag är sjukskriven. Mitt grubblande är både min styrka och min akilleshäl.