Jhenny

Jag kan inte komma på en passande till rubrik för detta inlägg. 

Jag liksom säkert så många andra på denna planet är så otroligt klar med 2020. 

Det började så bra med nytt jobb i januari (som jag fortfarande trivs bra på dock) men sedan? Det vände och gick åt andra hållet. 

Det började med corona och så bara fortsatte det. Sommaren flöt på utan några större utmaningar. Men augusti och framåt har varit en uppförsbacke. 

 

Jag är sjukskriven för tredje gången på 3 månader för samma åkomma. Coronarelaterad muskelinflammation är vad det tror. Tror just för att jag står i väntan på ultraljud hos ortoped först i november. Neurlogiskt är det däremot u.a. Det i sig var en lättnad. Problemet är att jag har smärta i axelfästet och en bit ner i armen vid lyft över brösthöjd. Gått på rehab i månader som inte hjälper nämnvärt och eftersom det inte går att fasställa utan att ha sett ultraljudet så står vi lite och stampar rehabmässigt på samma plats. akupunktur 2 gånger i veckan, varmvattenbassäng 1 gång veckan på gång. Sjukgymnasten vill att jag ska undvika rörelserna som gör ont på jobbet. Det går liksom inte att utföra. Vi är två personal på åtta damer varav fyra med dubbelbanningsstatus i förflyttningssituation så att backa och säga att detta kan jag inte göra fungerar inte riktigt. Trots att jag har gått ner i tid tillfälligt och bara jobbat en dubbeldag av totalt två som vi har på helgerna så har det förvärrats ändå då jag tvingas till rörelser som gör ont i jobbet. I veckan vaknade jag och kunde inte lyfta armen alls så det blev akutbesök hos läkaren, sjukskrivning och starka mediciner. Och ni som vet ni vet ju hur jag ställer mig till läkemedel. Men jag har inte haft så stort val. Sover som en kratta på nätterna pga axeln och har gjort länge så smärtlindring var av även den orsaken oundvikligt. 

Stampar vidare med rehab tills det är ultraljudsdags den 2a november. Sjukskriven till den 23e oktober. 

Känner mig så trött hela tiden efter coronan. Eller ja trött har jag varit senaste åren efter utbrändheten för några år sedan men det här är något utöver det vanliga. En promenad 2.5 kilometer kan sänka min ork helt. Förr klarade jag en mil och hade ändå ork kvar till resten av dagen. Jobbigt att inte känna igen sig själv riktigt. Otäck känsla. Men jag kämpar på. Envis som 50 röda grisar och en livskraft inom mig som vill ut igen. 

 

Så kommer vi till blivande tonåringen som faktiskt fyller år just imorgon. 

Här går vi också i uppförsbacke. 

Vi vet av erfarenhet att skolbyte eller förändringar i sig medför problematik men från att ha varit oerhört skoltrött i årskurs 6  men ändå kämpade på och gick ut med bra betyg så slog det stopp när han klev över till högstadiet och bytte skola. 

Det är en hel del som tar tid för honom i sin ADD diagnos, framför allt att bygga tillit och trygghet med nya personer och miljöer. 

Nya vänner har han skaffat sig i ett kick, det har aldrig varit några problem men med lärare/pedagoger är det värre.  

Och som han är nu, skoltrött och omotiverad och pubertala hormoner och stark tendens till depression så är läget allt annat än stabilt. 

Utvecklingsamtal nummer 1 gick över förväntan, en fantastisk mentor som redan hade läst ut en hel del i hur han fungerar och då har han inte hennes ämne bild ens den här terminen. Oerhört skönt. 

Blev också mycket lättad över att skolan bjöd in till ett andra samtal som äger rum i eftermiddag för att planera hur det ska kunna fungera med koncentration, motvivation och kommiúnikation för att få skolgången att fungera. Innan har vi behövt tjata och kriga för att få ihop möten. 

Kuratorn en gång i veckan som start för samtal då jag anar att det är vad han behöver. 

Han är väldigt duktig i skolan, lättlärd och alltid varit vetgirig och frågvis så får han bara rätt vägledning nu så borde detta gå bra. Jag fick en bra magkänsla med den här skolan, jag brukar inte ha fel med min magkänsla så hoppas på den även denna gång. 

Jag hittade i en bild i en grupp jag är med i för föräldrar med barn med ADD eller andra NPF diagnoser som beskriver i en och samma bild vilka svårigheter utöver "det kända" som ingår i ADD/ADHD. Bra bild och den har jag skickat till skolan idag med blå och röda markeringar. Blå för händer/uppstår ibland och röda för dagligen/nästan dagligen. Kan vara bra inför planering och upplägg för studietekniken. 

Som pricken över i:et så detta tonårshumör. Herregud. Nu vet man ju vad mamma pratat om i alla år nu när man själv sitter i båten. Hua. 

"vad du tjatar" (sagt det en gång)

"vad tittar du på?"

"jag gör det sen"

"varför måste jag bo här, jag vill bo hos mormor och morfar eller farmor"

"åh vad ni är dryga"

"ni behandlar mig som en bäbis"

"fett pinsam"

Härligt värre. Tur att riktiga han tittar fram också från dessa hormonhumör annars hade man blivit galen :) 

Han är ju världens mysigaste där inne. 

Jag var själv ett verbalt humörmonster i tonåren så kan inte klaga alltför mycket. Det ingår. Men däremot viktigt att dra en gräns för vad som kan sållas mellan fingrarna och vad som är att dra det för långt. 

 

Evas hälsa har försämrats plötsligt också. I behov av mycket hjälp då hon sitter i rullstol. Mycket spring och fix där. Det kom inte lägligt men vad ska man göra. Hoppas hon repar sig och inte ger upp och blir deprimerad. Det finns tendenser till det. Hon behöver pushas till att komma igång igen. 

 

Jag försöker samla ork och kraft genom att hitta stunder att bara vara mitt i allt som pågår. Det kan vara i det lilla som i musiken, måla, eller med en kopp kaffe ute sittandes på trappen till gäststugan och bara titta på alla färgglada löv. Viktiga små stunder att bara vara jag. Fokuserar också på det positiva för det finns ju trots allt en del ljusglimtar i mörkret :)

 

Tanken är att åka till Västerås i november. Hänga med Micaela och gratulera henne på födelsedagen. Men också besöka minneslundarna hos pappa och mormor. Det längar jag efter. 

På grund av min trötthet då jag sovit då dåligt den sista tiden så har jag inte haft lust till det jag normalt tycker är roligt senaste tiden. naturligt antar jag men tråkigt. 

 

Vilket tråkigt inlägg det blev. Men så får det vara. 
Jag skriver igen iallafall. Jag är på gång. 

Orkar inte läsa igenom och korrekta stavfel, ni får stå ut :)