Jhenny

Något jag har så länge jag kan minnas vetat är att alltid lita på magkänslan.. 

Varit i så många situationer i livet där min magkänsla fullkomligt vrålat varning varning

. Inte bara för min egen del  men också för andras. 

Det är en slags gåva men också en förbannelse. För så många situationer jag genomlidit där mina varningsklockor gått igång men mitt sällskap i olika konstellationer inte har lyssnat på mig..otroligt frustrerande. 

Och situationer har det så blivit. Vissa som varit nära att gå riktigt illa.. 

Sällan jag träffat någon med liknande förmåga som mig. Med en magkänsla ut på kroppen..men en oktober kväll 1997 lärde jag känna min styvsyster på en ny nivå. 

Turkiet. Det hade regnat halva dagen

. Uttråkade tjejer. Jag 13 min styvsyster 16. 

Jag ville gå ut. Promenera längs med stranden,se havet. 

Jag tjatade. Min styvsyster ville inte..

Jag tyckte att hon var trist och lat. 

Jag bad henne. 

"Vi kommer bara bli att antastade av killar. De kommer komma i en röd bil och locka med oss. Det kommer inte bli bra" 

Vi bestämde oss att ta en kort promenad bara utanför hotellet längs med en liten gata neranför. Det kändes tryggt.

15 minuter senare sliter min styvsyster i min höger arm för allt vad hon är värd och en främmande man i min vänstra för att dra in mig i en röd sportbil. Min styvsyster vann striden och vi sprang i brutalt ösregn för allt vad vi var värda i Buffalos (väldigt poppis skor på den tiden). Stannade på en restaurang och väntade ut stormen. Jag har vaga minnen.. förträngt en del. Men minns att jag kände mig ensam och ingen att prata med för min styvsyster lade locket på. 

Det märkliga i efterhand var att jag var aldrig rädd. Jag hann inte bli det. Jag var arg. Jag minns att jag skrek väl utvalda fula ord på svenska till dessa killar och att jag var riktigt arg. Var jag rädd?ja men inte för killarna. Jag var rädd för Anna. 

Jag frågade flera gånger hur sjutton hon kunde veta exakt vad som kunde hända. Tillochmed färgen på bilen. Jag fick inget svar. 

Det var en konstig resa. Det hände så mycket mer den resan..oförklarliga saker som vi inte pratat om efteråt. 

Men där och då förstod jag att hon liksom jag kan känna saker innan det händer.  Få indikationer. Höra varningsklockor. Trots att vi aldrig pratade om det så kände jag mig mindre ensam efter det. 

Jag vet inte om det hänt henne fler gånger eller om det bara var då. Men det räckte med en gång. 

Jag har som sagt lärt mig tidigt att lyssna på magkänslan. Den finns där av en anledning.

Det har den bevisat genom åren.