Lukas
Inatt är det 3 år sedan du lämnade för att resa till evigheten. På dagen var jag så förkrossad men vi kom hem med dig igen och alla prover såg bra ut. Ändå kunde jag inte varken glädjas eller pusta ut. Min magkänsla sa mig att något var fel. Din blick i bilen likaså. Din blick sa mig att du var klar. Jag delade inte din känsla men jag förstod dig. Du hade varit med om mycket med din allergi och du längtade efter din extramatte som du bodde hos sista åren som hade rest till evigheten ett halvår tidigare. Jag var inte med när du besökte henne på kortidsboendet för att säga adjö men jag kan föreställa mig det framför mig.
Den där dagen för 3 år sedan vi kom hem från veterinären var lång.. Jag oroade mig blå. Tyckte att allt du gjorde eller inte gjorde var avvikande. Jag vakade över dig med hökögon efter minsta lilla sak. Hela Jag visste att något var på gång. Tyvärr fick jag rätt. Husse sa att jag överreagerade. Dom orden fick han äta upp i sin ångest några timmar senare mitt i natten på en pall på Bagarmossens djurakut. Jag välkomnade dig till världen kl 05:07 28 maj 2004. Jag kunde dig utantill. Och jag visste att något var fel. Jag kommer aldrig att glömma sekunden när veterinären sa ordet förlamad. Då visste jag att min magkänsla var rätt. Jag visste att du skulle lämna mig. att du var klar och väntade på slutet. Ditt slut kom där och då. Du sov redan för att minska din smärta. Du vet vad jag viskade i ditt öra. Jag menade varenda ord. Du dog med våra viskningar i dina ögon och tårar i din päls.
Det var väl någorlunda så jag hade föreställt mig slutet men inte så hastigt, inte där på det där sjukhuset och inte så tätt inpå så många andras död. För det var just det. Du var inte ensam att dö det året. Smärtgränsen var redan nådd sedan länge. Jag orkade inte med att du lämnade mig där och då. Vi hade ju varit vi sedan dag 1 och jag behövde dig lite till. Men du ville något annat. Det är okej. Jag är okej. Din död plågar mig oerhört 3 år senare. Jag har inte kommit över det. Nått acceptans. Du fattas mig. Vi hade ett speciellt band.
Min lilla bebis som behövde så mycket hjälp i början av livet. Jag var inte ens säker på att du skulle överleva ditt första dygn.. Du blev 13.5 år. Nästan dubbelt så gammal som din syster blev. Jag hoppas att ni är tillsammans nu syrran och du. Hos extramatte. Och att du i evigheten accepterar att Petsson får vara med.
Jag tror ni är här ibland. Känt din form på din plats i sängen.
Det känns bra. Hälsa på så mycket ni vill. Tills vi ses igen.
Fullkomligt förkrossad av att skriva om dig. Men du är värd varenda bokstav. Jag ser dig mellan tårarna liggandes på kökssoffan på Öland med huvudet upp och ner.
Kommentarer
Trackback
