Jhenny

Nu har våran fina flicka lämnat oss.
För precis två  veckor sedan åkte vi med henne och hon fick somna in för att springa på de fria ängarna.
Det gick inte längre.
Hon var hur lugn som helst både i bilen (hon hatade att åka bil normalt sett) och hos veterinären (förra gången satt hon intryckt i ett hörn av skräck) så vi upplevde det som att hon var helt med på noterna.

Jag hade ångest inför själv sprutan då det var väldigt jobbigt när jag tog bort deras mamma för 7 år sedan då hon blev aggressiv och saker och ting kändes inte alls bra då så jag hade ångest inför besöket.

Det hela blev inte alls som jag väntat mig. Vi kom in till ett nersläckt rum med tända stearinljus och en filt med änglar på.

Skrubben blev sövd med narkos innan hon fick sista sprutan så när hon gick bort sov hon redan djupt. 10 minuter efter att hon fått narkossprutan var hon vaken och satt mest och tog in omgivningen med en mycket lugn min. Hon tittade oss i ögonen och vi upplevde båda utan att säga det högt till varandra då att hon sa hejdå och att hon var helt överrens med beslutet.
Jag var helt förtvivlad över att ta bort henne men det kändes lugnande att allt gick så fint till och att Skrubben var cool lugn hela resan fram till det tog slut.

Vi satt kvar med henne i 20 minuter efter att hon gått bort. Det är det absolut svåraste tycker jag, när man ska lämna för sista gången. Det är en mycket plågsam process och det känns som att hjärtat slits ur kroppen på en.

Jag hade väntat mig att själva avlivningen skulle vara det värsta och sedan skulle det bli lättare och lättare. Självklart fattade jag att jag skulle sörja när jag kom hem men det jag möttes av hemma drog omkull mig helt.

I och med att avlivningen gick så fint till så blev inte det den värsta processen längre som jag hade väntat mig, det var att komma hem och ta in faktumet som blev den stora smällen. OCh det var just det som jag upplevde det som, en fet smäll.

Jag blev ett totalt vrak med fysiska och psykiska plågor, kunde inte äta, inte sova och inte kontrollera sorgen för fem öre. Jag växlade mellan hysteri, tyst gråt, ilska, apati och total uppgivenhet och med rejäla svängar av total förtvivlan. Det var helt okontrollbart och jag var som datastyrd, det var inte jag helt enkelt.

Detta kom som en chock för mig och kändes fruktansvärt frustrerande att inte fungera som människa. Jag gjorde allt jag kan för att fokusera på min levande kisse Lukas som precis som jag sörjde och sörjer sin syster. jag har verkligen ägnat honom all tid han har velat ha sedan hon gick bort för att lindra hans sorg så mycket jag kan.

Mina svängnigar blev så okontrollerbara så dag 3 efter Skrubben lämnade oss så blev jag tvungen att söka akut hjälp. Folk som känner mig vet hur intensivt anti jag är mot tabletter och speciellt tabletter som påverkar psyket.
Men jag var så desperat så jag fick en tid hos en superbra och förstående manlig läkare som skrev ut lättare lugnande tabletter samt insomningstabletter. Så ni som känner mig kanske fattar hur omfattande detta blev som drev mig till att be om tabletter.
insomningstabletterna har jag inte rört men lugnande har jag tagit några.
Det var en lättare variant och jag märkte att jag blev lite lugnare men inte så som jag hade önskat.

Idag två veckor senare är vardagen hanterbar. Lider av depression som påverkar vardagen dock och saknaden är enorm. Hon gör sig ständigt påmind med sin frånvaro men kan tänka på henne och prata med henne (vilket jag gör varje dag) utan att bli helt knäckt.
Det kommer ta tid innan det värsta är över men det är jag beredd på. Fokuserar på Lukas mycket och övriga familjen.

Jobbiga är att vi valde kremering och att få tillbaka askan vilket kommer ske i dagarna så det kommer att bli som att hamna på ruta ett igen i sorgen men det är det värt. Kan vara en skön känsla att få sprida henne till friheten själva men att åka och hämta henne i en låda kommer vara fruktansvärt jobbigt och en morbid känsla.

Men ska ta det som det kommer..sorgen måste ut och det ska få ta sin tid...

Men saknad är hon och kommer vara länge länge...


Oh I love you my oh my. River deep mountain high.


Humle och Dumle är nu bara Dumle...