vägskäl
Ibland kommer man till vägskäl i livet då man måste stanna upp och ta stora avgörande beslut som rör livet på ett eller annat sätt. Ibland är beslutet självklart och ibland inte alls lika självklart. Ibland är beslutet lätt att ta då det grundar på negativa känslor men ibland så finns postiva känslor med i ett negativt beslut och då blir det genast svårare. Senaste åren har jag tagit tre sådana besut.
Jag tog beslutet att inte låta min son träffa sin biologiska morfar alltså min pappa. Ett beslut som jag velade i till en början men sen plötsligt så nej! Jag tog inte beslutet utav egoistiska motiv utan för att skydda min son. Min pappa är redan morfar sedan innan och har inte varit en närvarande sådan och han har heller inte varit någon 100% närvarande pappa så därför tog jag beslutet att skydda mitt barn mot honom och de svek som jag själv blivit utsatt för. Hade jag vetat att min pappa bättrat sig och skulle vara en bättre morfar än vad han var pappa till mig och mina syskon så hade jag bortsett från mina egna erfarenheter och gett min son och min pappa chansen till en kontakt. Tyvärr är så inte fallet så därav mitt beslut. Det är jättetråkigt men beslutet är taget efter vad som är bäst.
Sen har jag även tagit bort min moster ur min sons liv och även ur mitt eget. Min moster som är period alkolist och inte pålitlig för fem öre har svikit mig och övriga familjen så många gånger så det finns inte längre i räknebart antal. Hon har fått så många chanser men sumpat alla och jag har kommit till min personliga gräns som säger att nu räcker det. Jag accepterar inte hur hon beter sig mot min mormor som är mitt allt och mot oss andra. Jag har stått och sett alla mina kusiner samt min bror bli svikna av henne genom allas barndomar och även gått igenom det själv. Det är inget jag vill min son ska gå igenom därför har hon inte längre rätten till en kontakt. Hon har träffat honom ett par gånger hos mormor med mamma som sällskap men hon får inte längre spendera någon som helst tid med honom på egen hand och hon är absolut inte välkommen hem till oss. Jag vet att det i vissas öron låter hårt men jag måste se till mitt barns och mitt eget bästa och då ser beslutet ut som det gör. Jag älskade min moster en gång i tiden och jag har haft mycket roligt med henne i mina dagar. Dessa dagar är över och visst är jag väldigt ledsen över detta men jag har accpeterat det och lämnat det åt vad det är, minnen.
Sista vägskäls beslutet jag tagit senaste åren är när jag tog beslutet att släppa taget om Skrubben. Ett beslut som jag visste länge att jag behövde ta men som tog mig lång tid att faktiskt göra. Jag älskade henne så och ville ha henne kvar och av min kärlek och separationsångest så tänkte jag egoistiskt en lång tid. Jag hade hoppet att det skulle bli bättre trots att jag innerst inne visste att så var inte fallet. "Älskar du någon så släpp den fri" sa en gammal fd vän numer bekant till mig en gång gällande utevistelsen av min andra katt. Det är väl så man måste göra. Men hur tar man beslutet? Jag vet fortfarande inte hur jag tog beslutet. Om det ens var jag. Det var inte jag som bokade tiden för avlivning. Men jag var ju med på det så på nåt sätt så tog jag beslutet. Väl hos veterninären så kändes beslutet bra för hennes skull. Men då kom tanken istället: " hur ska jag kunna gå härifrån och lämna henne?" Det finns nog ingen som helst rimlig logisk mognad för det, man bara måste göra det ändå. Stod länge och tittade på henne och pratade med henne trots att jag visste att hon "rest vidare" och sen bara tog jag steget och gick trots att jag egentligen inte var förmögen till det. Trots min saknad och längtan efter henne så var det rätt beslut att ta. Jag tog det efter vad som var bäst för henne.
Beslut kan vara svåra att ta eller lätta. Det kan vara rätt men ändå kännas svåra.
Beslut är inget som är enkelt men något som ingår i livets svåra skola.
