Jhenny

Pratat mycket om kärlek den senaste veckan med flera personer och häromdagen så berättade jag för en vän lite om när man var yngre och så. Hur som helst så har kärlek varit mycket på tapeten den senaste veckan så låg och tänkte på det lite i soffan. Reflekterade över min egen syn på den, va jag värderar och vad jag känt och känner. Har ni någonsin varit så kär i någon så att det plågat er? Att det gjort lite ont? Tonårsförälskelser brukar ofta te sig så. Många säger till tonåringar “vad vet du om kärlek som är så ung” eller “lilla gumman det där är inte riktig kärlek det kommer du känna först när du blir vuxen”. Men egentligen vem är någon annan att säga till en person att den inte känner vad den upplever att den känner? Följer vi en mall, att alla tonåringar är “kär i kärleken“, i en illusion av den och att först i vuxen ålder upplever den riktiga värdefulla kärleken? Jag tror absolut inte att det är så, jag tror det bara är ett trångsynt gammalt sätt att se på det och i vissa fall en enkel version att dra till med för föräldrar som inte vill att sina unga barn ska kasta sig in i något och bli sårade. Vad tror ni? Jag tror att den första förälskelsen i tonåren väger tungt för framtiden och att vi redan där hittar vilka vi vill vara inom kärleken och hur vi vill att kärleken ska vara formad. Vi lär oss viktiga bitar att ta med oss till vårat vuxna liv. För mig är der skillnad på att vara kär och förälskad också. Jag var tonårskär redan i 6an eller 7an men först i slutet av 8an så slog tonårsförälskelsen till för att sitta i väldigt länge, i många år. Jag fick höra från så många att “det där går över snart”, “du tror bara att du är förälskad i honom” och att jag hade “tonårssyndromet”. Mamma var väldigt förstående och freakade aldrig ur trots att jag knappt var nere på marken mer än 1 timme åt gången. Hon var absolut inte nöjd med killen, ålderskillnaden eller hans sätt att bete sig men hon blandade sig inte i vilket jag hade bett henne om. Vi pratade öppet och hon gav respons i form av sina åsikter. Ibland tog jag tacksamt emot dom och ibland blev det världskrig då jag tyckte att hon tyckte för mycket och jag gick in i försvarsposition. Jag var så förälskad i den killen att det färgade av sig i hela min värld. Vad jag än gjorde så hängde känslan av det med och det gick inte en dag, oftast inte en timme ens utan att jag tänkte på honom. Han fanns överallt. På den här tiden befann han sig nästan dagligen på området som jag bodde på och mina reaktioner av att bara se honom var ganska lustiga men fullt logiska i hur jag kände. Fick hjärtklappning och en speciell känsla i magen (den känslan går inte att beskriva med ord men ni känner nog igen den om ni känt den) som bara inte ville ge med sig. Jag lade på ett tuffare skal så fort han var i närheten för jag visste exakt hur han fungerade. Framför allt så älskade han att retas, jag var nog tacksam att reta men hade nog varit ännu mer tacksam att reta om jag inte haft mitt skal på. Jag hade aldrig något förhållande med den här killen. Jag är ganska säker på att de flesta av de som “visste om oss” enbart trodde att vi hade en sexuell relation men faktum är att vi pratade väldigt mycket. Både när vi sågs och i telefonen. Vi pratade ofta i telefonen, och så här i efterhand minns jag att vi pratade ofta direkt efter att vi just träffats. Berättade detta för en vän som jag umgicks med på denna tid och än idag och hon blev lite förvånad för hon trodde precis som jag nämnde längre upp, att relationen var som de flesta trodde. Men det var mer än så. Jag älskade den killen innerligt. Han var den enda som intresserade mig och den enda som gav mig hjärtklappning. Jag längtade efter honom ständigt och de dagar han inte visade sig på området där jag bodde var inte roliga. Den här kärleken var en kamp. Jag fick ständigt kämpa mot mig själv, min sorg, min ilska och min frustration men också mot andra. Ryktena spreds ganska snabbt precis som rykten gör och jag fick verkligen stå upp för mig själv i skolan mot både glåpord och hot. Skolan var redan ett helvete av andra orsaker som hade med själva skolgången att göra men jag trivdes med mina vänner i den sammansvetsade grupp vi var. Vi var trygga i oss själva och med varandra men detta ställde lite allt på sin spets för mig. Skolbråken avlöste varandra och det blev uttröttande och påfrestande. Det som hela tiden höll mig uppe var just känslorna jag hade och mitt typiska “ingen trampar på mig” tänkande vilket jag alltid har haft och alltid kommer att ha. Jag kommer ihåg två speciella gånger i skolan. Den ena när jag ensam sprang in i de två värsta tjejerna. Jag hade ingen annan med mig så fick fejsa dom helt solo och jag vann diskussionen. Bara någon vecka efter så fejsar en tjej mig om min “relation” med killen. Tjejen var sjukt arg då killen var hennes kille under en tid (vilket jag inte visste från början). Hon gapade och skrek och var inte så trevlig. Det var den tredje fejsningen från henne och jag fick helt enkelt nog då. Jag orkade inte mer så jag fick ett rejält frispel. Hade inte mina kompisar med mig då heller men jag klarade det och jag förvånande nog tjejen med att freaka ur tillbaka. Hon fick ta all ilska för alla tjejerna som hade hållit på och terroriserat mig och även mina kompisar men av andra anledningar i över ett års tid. Jag var riktigt arg, ledsen och sjukt trött på att hela tiden få höra hot och behöva gå in försvarsposition. För att inte tala om att möten med rektorn. Så min förälskelse var tyvärr mer komplikationer än lycka. Inte bara från dessa tjejers håll utan även från hans sida. Han krossade mitt hjärta gång på gång och hur många gånger han gjorde mig ledsen går inte ens att räkna. Det var mycket sorg, många tankar och frustration. Jag var arg också, över att han var feg och inte kunde stå för saker och ting. Men jag har många ljusa minnen också, saker vi pratade om, hur mysigt det kunde vara och hans leende. Leendet är något jag aldrig glömmer. Tonårs klyscha? Ja kanske men den killen hade ett fantastiskt leende. Han “mjuknade” lite i sättet att vara när vi blev själva. Han kunde fortfarande reta en sten men var inte alls samma som när andra var med. Jag upplevde det som att han slappnade av mer och visade lite av sig. Det märktes om inte annat på hans sätt att prata. Jag brukade titta på honom när han sov ibland och försökte fånga upp lite mer av honom, för jag hade läst i en filosofibok i skolan att man är aldrig mer sig själv än när man sover. Det var ett favorit moment, bara se han sova , höra han andas och försöka “se honom”. Det var intensiva år men många känslor, bra och dåliga. Det är minnen som jag kommer minnas livet ut och jag värdesätter dom högt. Jag lärde mig en del utav det och jag fick i komplikationerna av det även lära mig att stå på egna ben och stå upp för mig själv. Jag önskade att han skulle se att jag älskade honom eller det visste han men att han skulle förstå att jag älskade honom för just honom och inte för att det bara just var en tonårsförälskelse och han råkade vara en tuff och oerhört snygg kille. Jag älskade honom för just honom och inget annat. Jag önskade att han kunde ha öppnat ögonen och gjort det i rätt tid. Vad tror ni, har den första stora förälskelsen alltid ett hörn av ens hjärta? Jag tror det är så och jag tror att minnena hjälper till med att skänka det hörnet. Han hade min kärlek.