Jhenny

Jag känner mig arg idag. Men inte arg i ordets betydelse riktigt. Mer besviken arg än förbannad arg.
Jag vill skriva av mig om mina tankar om det här med att mötas halvvägs när det gäller saker och ting i livet.

För mig är det en självklarhet att i varje relation man har i livet så ska man mötas halvvägs. Det kan väl inte vara menat att det bara är ena parten som ska kämpa,slita och ständigt vara den som tar iniativ?
Har jag fel?

Anledningen att jag tänkt på detta mycket senaste tiden är det att min omgivning börjar brista i samarbetet.

Vissa säger till mig: "
Åh vad längesen det var vi sågs nu" eller "oj nu var det ett bra tag sen vi pratade".
Ja det var det.
Men jag är sådan att när jag ringt de senaste gångerna man aldrig får ett samtal tillbaka då "väntar jag ut" personen ett tag och sen får det vara om jag fortfarande inte ser nåt intresse. Visst upptagen kan vi alla vara men ett telefonsamtal eller varför inte ett sms tar inte många minuter.

Jag tar det som ett ointresse helt enkelt och varför ska man lägga ner energi på någon som inte visar intresse tillbaka? Lönlöst.

Samma irritation känner jag över kompisar som säger: "Åh jag vill ses snart,hitta på något roligt och ha kul" men som ständigt avbokar eller inte ens klara av att boka in nåt överhuvudtaget. Vissa anledningar kan jag ta men vissa ursäkter jag fått har varit riktigt lama faktiskt.

Nej jag vill att min omgivning ska möta mig halvvägs. Ge och ta helt enkelt. Kan dom inte det eller vill dom inte det så leave då I say. Låter kanske hårt men varför ödsla tid och energi på människor som hellre gör de mest obetydliga saker än att träffar nån som de så gärna vill träffa?

Sen vill jag också skriva om en fantastisk människa. Det är en person som funnits till och från i mitt liv sedan 2001 och som jag uppskattar för den person han är. När det gäller honom så är det jag som har sumpat det kan man säga. VI har bestämt och bokat in under årens lopp och jag har ständigt avbokat eller dragit ut på det. Varför? Absolut inte av ointresse. Jag vet inte hela sanningen själv ens men det är en kombination av att jag inte ville att han skulle bli en del av min trassliga vardag som jag hade då och så var jag nog skiträdd för att tycka för mycket om honom också. Hursomhelst så har han funnits kvar ändå och finns ännu kvar vilket jag är oerhört glad över. Jag kan prata om det mesta med denna person och han är den enda som lyckas få mig att skratta oavsett vad. Han lyssnar och ger oftast respons,han är trevlig och snäll och han har en underbart härlig humor.Han är fin inuti och utanpå.  
Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv för jag anser att man lär sig av sina misstag och blir starkare men jag kan faktiskt säga att jag ångar så att jag byggde upp en mur och stängde ute den person som jag är säker på att jag idag skulle kunna ha många roliga minnen tillsammans med.
Han har betytt mycket för mig genom åren och gör fortfarande.
Denna han heter Daniel Shires och jag är glad över att han finns kvar.