Jhenny

Usch jag är hysteriskt labil i skallen just nu. Eller labil är jag väl alltid men nu är det värre än normalt. Varför? Förmodligen för att jag är hemma och är sjukskriven och har all tid i världen till att tänka,känna efter och tvivla.
Idag har jag tänkt,känt efter och tvivlat. Not good.

Jag har tänkt mycket på Västerås dom här dagarna. Jag tänker ofta på Västerås men extra mycket senaste dagarna. Jag tvekade aldrig att flytta hit. Alla säger att Jocke är den impulsiva av oss två syskon och att jag är den mer genomtänkta typen. true. Jämfört med honom så är jag jäkligt genomtänkt men not always. Jag har kastat mig huvudstupa in i t.ex alla mina flyttar utan att tänka. SOm Färgelanda t.ex. Plötsligt var jag där och satt där och undrade hur sjutton jag hamnade där. Jag har inte tänkt så om min flytt till sthlm. In fact så har allt bara rullat på och bakdörren har varit stängd. Jag ångrar inte att jag flyttade hit absolut inte för hade jag bott kvar i V-ås så hade jag gått under i min egen ångest. Men det som slår mig nu är var min syn på alla möjligheter ett sätt att fly?Flydde jag? Och vad flydde jag då egentligen ifrån? Staden i sig? Minnena? Spökena? Eller mitt förgörande tänkande och agerande? Såg jag jobbet som jag fick som min nyckel ut?Såg jag redan då att Marcus skulle bli tryggheten som jag behövde och alltid behövt?
Stora frågor,stora funderingar.

Jag saknar nog inte Västerås som stad. Det jag saknar är nog de glada dagar jag haft där och främst så saknar jag min familj och mina vänner. Det är inte nåt fel på mina vänner här,men dom är bara inte mina vänner som jag har där som känner de flesta av mina sidor. Mina plus och mina minus.

Trots att jag lärt känna en  hel del folk här så känner jag mig på något sätt ensam när jag är med dom trots att vi har trevligt och roligt. Det är som ett tomrum som inte får tillfredställelse. Det är som en vägg i vägen som gör att jag inte kan visa min skepnad fullt ut. Låter inte klokt jag vet.

Känns som att jag hade chansen till ett matchande umgänge i V-ås som jag kastade bort,som jag inte orkade med då och där i min ångest. Några av dom finns fortfarande kvar som nätvänner vilket jag är glad över men samtidigt så är jag ledsen över att jag inte tog chansen då för jag känner att dessa personer är karaktärer som kan vara vänner för livet. Jag hoppas att jag får mer tid till våren att åka och hälsa på i Västerås och ta upp kontakten med några av dessa igen samt träffa mina vänner och familj mer. Är även en annan grej som jag planerat att göra länge som hag hoppas att jag hinner göra i V-ås till våren.

Nog om det..

Siktar på att komma iväg till skolan nästa vecka. ÄR trött på det här nu så om jag ställer in tanken på att bli frisk så går det kanske snabbare. Ringde till praktiken och sa att jag kommer på onsdag som det ser ut nu. Nu jävlar vill jag ut och visa revanch.

Je lutte, je gagne!

matteläxa nu..och mindre tankeverksamhet..