förlossningsberättelsen
Hur det började:
Vaknade som en helt vanlig söndag. Slappade och åt frukost.
Började känna magknips liknande känsla vid 11 tiden och jag tänkte att nu är det väl ett par dagar eller en vecka kvar eftersom jag trodde att man skulle känna förvärkar i ungefär en vecka innan förlossningen.
Timmarna gick och magknips känslan kom och gick med 6 minuters mellanrum.
Vid 15 tiden efter att ha badat och legat i sängen med varm vetekudde så kom magknipen med 4 minuters mellanrum och jag började inse att det kanske var värkar.
Ringde förlossningen som sa att det var alldeles för sällan värkarna kom så de tyckte inte att jag skulle åka in än. Men efter att ha läst min journal där min barnmorskas misstanke om havandeskapsförgiftning stod med så ville de att jag skulle komma in för att kolla blodtrycket och sen åka hem igen. Så vi lagade mat och åt som jag blivit tillsagd att göra och sen packade jag i all hast BB väskan för ett stort utifall att och sen åkte vi till Karolinska.
Anmälde mig i luckan och fick direkt komma in på ett rum. Klockan var då 18.30. De kopplade in kurvan direkt som registrerade hjärtljuden och värkarna. Värkarna kom med 5 minuters mellanrum och var inte i full styrka. Fick lämna urinprov för att utesluta urinvägsinfektion. Fick ligga med kurvan i 40 minuter och ingenting ändrades på den. Sköterskan kom in och skulle bara rutinkolla livmodertappen innan vi fick åka hem. Då kom chocken. Jag var öppen 4 cm så det skulle inte bli någon hemfärd för mig. Jag fick panik och skulle inte alls föda barn, jag skulle ju för guds skull hem och titta på deal or no deal. Men icke, jag flyttades in till förlossningsavdelningen och allt var kaos inom mig.
Förlossningen:
När vi kom in i förlossningsrummet klockan 19.42 så var min första tanke att här ska mitt barn födas fram vilket jag även sa högt till Marcus.
Fick en sådan där snygg sjukhus rock att ta på mig och sen ner i sängen. De kopplade på kurvan igen som jag fick ligga med större delen av kvällen. Jag pendlade från att vara lugn som en filbunke till att ha fullständiga panik känslor. Jag tyckte inte alls att jag var redo för det där och jag grämde mig över att missa deal or no deal. Det var liksom kvällen och nattens stora problem för mig roligt nog. Ringde mamma och berättade att jag inte skulle åka hem utan föda barn istället. Hennes ja det var väl det jag trodde gjorde ju inte mig lugnare direkt.
Klockan 20.30 kom de in och tog tox prover och lite andra blodprover och kontrollerade min kurva. Det var tydligen jätteviktigt att kissa så fick in en kanna juice och en kanna vatten.
20.35 böt personalen skift och en ny barnmorska presenterade sig. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi fick tiden att gå under kvällen men jag antar att vi småpratade jag och Marcus och så sms:ade vi typ alla vi kände och berättade att det var på gång. Klockan 21.00 gick jag med på att få lustgas efter mycket tjatande ifrån personalen. Tyckte inte alls att det gav någon effekt i början och blev bara sur när de tjatade om att andas i masken så fort jag fick en ny värk. Gick på toaletten och fick en gåstol att ta mig fram med. Promenerade runt i korridoren med Marcus och vi stannade och tittade på en tavla med alla årets datum på. De satte rosa knappnålar när det föddes flickor och blå knappnålar när det föddes pojkar. Den dagen hade det fötts fem flickor och en pojke. Det var den 13 oktober, tyvärr vet jag inte hur statistiken såg ut för den 14 oktober då Nathanael kom. Gick tillbaka till rummet efter en kvarts vandrande i korridoren.
Klockan 21.23 så kom barnmorskan och sköterskan in som sen skulle vara med under resten av natten. Maud och Annika hette dom och var jättebra. De hade även med sig en ung tjej som var lärling minns tyvärr inte hennes namn. Någon timme framåt så låg jag och andades i lustgas masken som äntligen började ge effekt. Tog verkligen inte bort smärtan på något vis men gav en berusande känsla som gjorde att man blev förvirrad och inte fokuserade så mycket på smärtan. Fnittrade som en vinkärring och tyckte synd om mig själv om vartannat.
Klockan 22.28 satte de in en nål i handen på mig för att kunna ge mig eventuell dropp längre fram. Gnällde som en femåring över hur ont det gjorde efteråt och sköterskan skojade med mig att om jag tyckte att handen gjorde värst ont då hade jag inte mycket till värkar. Tyckte just då inte alls att hon var rolig. Klockan 22.45 så började de prata om att ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå men det protesterade jag högljutt över då jag inte alls ville att nåt vatten skulle gå. Just vattenavgången hade varit min sista skräck senaste veckan och vågade knappt gå ut för att jag var så rädd att vattnet skulle gå. Men jag fick inte som jag ville så klockan 23.01 tof de hål på hinnan vilket inte alls kändes mer än att det blev varmt på låren när vattnet sipprade ut. 23.03 satte de CTG i huvudet på bebisen och kopplade bort kurvan från mig. Klockan 23.10 får jag akupunktur i panna, rygg och öra då det började göra lite ondare och att jag skulle slappna av mera. Tydligen så var jag spänd som en fiolsträng.
Den hjälpte inte alls utan gjorde mig bara varm om örat. Plötsligt var det någon som rev upp himmel och jord. Det började göra obeskrivligt ont. Det var en galen akutsmärta utan dess like. Jag var helt inställd på att nu skulle jag dö och min panik stegrades upp till okontrollerbar. Ropade efter mamma och betedde mig nog som en femåring men fasiken vad ont det gjorde. Marcus mamma Eva kom eftersom det inte var säkert att Marcus skulle klara av att vara med under hela förlossningen. Hon satt och klappade mig på huvudet och försökte prata lugnt med mig för att få mig att landa. Jag stod verkligen inte ut efter ett tag så 23.45 begärde jag att få EDA-ryggmärgsbedövning. 23.46 kontrollerades jag hur mycket jag öppnat mig, var då öppen 8 cm. blev ordinerad att stå upp så stod upp i 10 min med min gåstol det var vad jag klarade av. Klockan 00.10 så kom en ung manlig läkare för att sätta in bedövningen. Fick först tre stycken lokalbedövningssprutor som gjorde jävulskt ont och sen var jag tvungen att ligga helt stilla vilket inte var så lätt med täta och helt galna värkar.
Vickades på vänster sida och fick ligga så en bra stund. Det knakade och spände i ryggraden när EDA:n sattes in vilket var väldigt obehagligt. Det hela tog cirka 25 minuter. Barnmorskan sa skämtsamt till Eva och Marcus att de skulle märka tydligt på mig när bedövningen började verka och det gjorde dom med besked. Jag började slappna av när värkarna blev lindrigare och då började jag även prata. Jag pratade nonstopp och hann beklaga mig två gånger över mitt missade deal or no deal program. Vi pratade om idol också om vilka som var bra och vilka som inte var bra. Andades mycket i masken vilket gjorde mig helt väck så svamlade nog en hel del om det ena och det andra. Försökte andas mig igenom värkarna med masken så mycket jag bara kunde. Klockan 01.51 fick jag påskyndande dropp och blev ordinerad att stå igen. Nu kändes det bättre att stå upp och jag stod och höll låda i 25 minuter.
Klockan 03.04 blev jag urintappad eftersom jag var så bedövad så att jag inte klarade av att gå på toa. Klockan 03.20 var jag öppen 10 cm och utdrvingsskedet påbörjades. Fick sätta mig på en förlossningspall (såg ut som en potta) och Marcus satte sig bakom mig. Det gjorde inte speciellt ont vid den tidpunkten utan var mer obehagligt då det tryckte rejält neråt. Ville bara ta i hela tiden men fick bara det under värkarna. Tog i och tog i för kung och fosterland i 20 minuter och tänkte att nu kommer den ut snart. Barnmorskan och sköterskan sa hela tiden det är BARA att ta ännu en gång. Det ordet BARA gjorde mig galen för det var då inte BARA att ta i. Var helt slut, det var mitt i natten och all kraft var borta. Frågade efter 20 minuters krystande om hur mycket av huvudet som syntes och svaret jag fick höll på att göra så att jag gav upp. INGENTING. Jag tänkte att detta kommer jag aldrig att klara av. Men någon högre makt måste ha varit barmhärtig och fyllt på mina krafter för jag fortsatte att ta i vid varje värk precis som att jag inte gjort annat i mitt liv än det. Men efter en stund så hade det fortfarande inte kommit nåt huvud och jag blev mer och mer frustrerad och trött. Gnällde om att jag hade ont i halsen och fick till svar att jag skulle sluta krysta med munnen (skrek nog en hel del). Efter 35 minuter så fick jag höra att huvudet syntes men då var jag så uppgiven så att jag trodde de sa så bara för att jag skulle fortsätta och inte ge upp. Den kommentaren orsakade ett gapskratt i salen hos alla utom mig. Tog i ännu mera och sen kände jag efter med handen själv för att kolla att de inte lurade mig. Det gjorde de inte, det var ett huvud där och det hade hår! Min stora lycka. Tänkte att nu jäklar ska den ut så tog i som en tok och hörde oj oj nu kommer den. Det brände till och sved till och rejält och jagh fortsätter att ta i. Blir tillsagd att nu behöver du inte krysta mera och tittar upp och ser en lila aktig kladdig krabat som hänger i händerna på barnmorskan. Hörde sen "nej det är ingen Lill-Jenny det är en Lill-Marcus" och sen när jag tittar upp så ser jag en liten snopp. Vänder mig till Marcus och sluddrar (fortfarande halvfull av lustgasen) det är en pojke. Han ler och klappar mig på huvudet. Får upp honom på bröstkorgen en liten stund. Kände inte några direkta känslor på en gång förutom lättnad. Var helt utmattad så kunde inte tänka en enda tanke. Plötsligt tar de honom ifrån mig och rycker med sig Marcus och lämnar rummet. Kvar blir jag liggande med sköterskan pratande bredvid mig. Både hon och Eva säger hur duktig jag varit och jag tänker på hur lik sköterskan är Sussie Ericsson som är med i programmet sing a long. Sköterskan förklarar för mig att våran lillkille inte ville komma igång och skrika och att han föddes i tvärställning (vridet huvud) och hade tack vare det fått kämpa sig ut vilket gjorde att han fått mjölksyra i blodet. Jag var till och med för utmattad för att reagera ordentligt på det. Plötsligt hör jag babyskrik och inser att det är våran lillkille som skriker. Sköterskan ler och säger att nu är det nån som kom igång därute. Klockan 04.26 ringer mamma och undrar om det är klart och jag berättar sluddrande att det blev en kille. Pratar lite med henne och berättar i snabbdetalj om förlossningsförloppet. Barnmorskan och Marcus kommer in och jag får tillbaka lillkillen på bröstkorgen. Under tiden de var borta med honom så hade jag hunnit krysta ut moderkakan klockan 04.34. Lärlings tjejen som var med under förlossningen blev först då vit i ansiktet och fick gå ut därifrån. Det var hennes första förlossning som hon bevittnade så hon var väldigt duktig som klarade av hela. Jag blev tillfrågad om jag ville se moderkakan och reflexmässigt svarade jag ja fast jag egentligen inte alls ville det. Fick se en stor gråaktig sak framför mig men tittade sen bort. Det lilla jag såg så såg det inte ut som ett träd i alla fall som mamma sa att det skulle göra. Klockan 04.41 blir jag bedövad med sprutor och bedövningsspray som de sa skulle svida LITE men det sved då inte LITE utan GALET MYCKET. Halv tjöt och skällde ut barnmorskan och sa att jag tyckte att jag hade blivit tillräckligt plågad den natten. Till svar fick jag frågan om jag ville läka ihop fint därnere och om jag ville det så var det bara att bita ihop och ligga still. Jag hade inte spruckit mycket utan hade mindre rispor i slidbotten och på blygdläpparna. Vet inte hur länge de sydde men det kändes som en evighet där jag låg alldeles kladdig, utmattad och jättehungrig. När de var klara tackade de för sig och sa hejdå. De försvann så fort så jag knappt han tacka ordentligt för att de hjälpte våran kille ut. Eva sa också hejdå och åkte hem. Klockan 04.45 kopplas min ryggmärgsbedövnings slang ur och vi blev sen lämnade ensamma i rummet vi tre för att kontakta oss med våran liten. Han ammade sin första gång och vi låg och små pratade. Då först insåg jag att Marcus klarat av att vara med under hela förlossningen och jag började nästan gråta av stolthet. Det hade ju varit ett trauma ämne genom hela graviditeten om just förlossningen. Men tydligen så var det inte så farligt tyckte han. Vi fick frukost och vi åt i omgångar och turades om att hålla i Lillen. Det var sjukt gott med frukost, tror aldrig två mackor smakat så gott som det gjorde då. Klockan 06.40 så väger och mäter de honom och han fick vikten 3680 och längden 51 cm. Fick ont därnere när jag tänkte på att jag tryckt ut en krabat på nästan 3.7 kilo. Kockan 07.45 blir jag undersökt. De kollade blodtryck och kollade hur mycket livmoder dragit ihop sig. Jag fick äntligen gå in och duscha. Var lite rädd att det skulle svida i stygnen men det gjorde det inte utan var bara underbart skönt att få bli ren. När jag kom in i rummet igen så satt Marcus i sackosäcken på golvet och sov med Nathanael i knät, de var så söta. Lade mig i sängen och vilade en stund. Marcus åkte hem för att fe katterna mat klockan 08.25 och klockan 08.30 blev jag urintappad igen eftersom jag inte kunde kissa. Klockan 08.56 blir jag hämtad av en trevlig sköterska som hette Mari för att flyttas upp till BB avdelningen. Blev erbjuden rullstol men ville gå själv. Hon bar min packning och jag bar Lillkillen. Småpratade om Västerås medan vi vandrade genom gångar och åkte i hissar för att komma fram till BB. Tydligen så hade hon släkt där. Klockan 10.05 skrivs jag in på BB och får ett rum längst in på avdelningen.
Slut kommentarer:
Jag är väldigt nöjd med min förlossning. Det var väldigt jobbigt att utdrivningsskedet tog så lång tid men då tog öppningsskedet desto kortare tid. Sammanlagt från att jag kom in till att han var ute så tog det 9½ timme men det kändes som 4 timmar. Tiden gick otroligt nog väldigt fort. Personalen under alla skiften var jättebra och snälla på alla tänkbara vis. Om det blir syskon till Nathanael i framtiden så kan jag helt kart tänka mig att föda barn där igen.
Min första tanke efter förlossningen var att jag aldrig ville föda barn igen men nu så här i efterhand så är det helt klart värt den smärtan. Men just smärtan är något som inte liknar något annat, den går inte att beskriva med ord. Man måste uppleva den själv för att kunna föstå hur det känns. Men trots smärta och flera veckor därefter av sviter efter förlossningen så ångrar jag inte ett smack att vi behöll Nathanael för han är värd allt det där och helt klart det bästa vi har gjort.
