Jhenny

Idag är en sådan dag då jag kör lite på autopilot.

Det är mycket i huvudet som rör sig och det blir lätt stökigt. 

Väldigt tungt på jobbet och fått en hel del uppdrag som jag försöker hinna med samtidigt som jag försöker hinna med allt annat som förväntas av mig. 

Hade medarbetarsamtal förra veckan. Fick jättefina ord och min gruppchef sa att jag "verkligen jobbar med hjärtat och det syns i arbetet". Känns bra. Håller med också. Jag ger verkligen av mig själv och försöker hitta det lilla extra varje pass som gör just den dagen speciell. 

Jag trivs med det jag gör men jag börjar känna mig mätt. Mätt på arbetet inom demensvården och väldigt mätt på tyngden det medför. Måste börja lista ut vad jag vill göra "när jag blir stor". 

 

Tankarna kring operationen gnager också. Inte så mycket om just operationen,ÄN. Utan mer efteråt. 

Jag blev så vansinnigt låst förra gången efteråt och var i behov av så mycket hjälp första tiden. Inte något en extremt självständig vattuman mår bra utav. Är dock väldigt tacksam att jag har den hjälpen så klart. Bara väldigt jobbigt att inte ens kunna skära sin egen mat eller ta på sig sin egen tröja. Förstod mycket mer efter förra vändan hur äldre känner sig när de behöver hjälp från hemtjänsten eller på boende med saker de klarat själva hela livet. 

Jag vet ju att det går över men ändå tankar som är jobbiga att processa. 

Sen blev det så mycket värre den första tiden också. Gjorde förbannat ont och jag blev depimerad. 

Kunde inte göra så mycket första 7 veckorna. Inga hobbys eller  något av det som jag gör som får mig att må bra. Och smärtan gjorde att jag inte sov. Kommer Behöva samma kudde som förra året. Den som gör att man inte rullar över på sidan i sömnen. Sova på rygg är inte min grej och bara det i sig störde min sömn. 

Det kommer säkert bli bra så småningom. Men jag vet av erfarenhet att första tiden kommer att bli tuff. 

Den erfarenheten hade jag tack och lov inte förra gången. 

 

Något annat som rör sig i tankarna är Nathanaels medicinering. Hade uppföljningsmöte igår. JAg var inte med eftersom jag behvöer vara på jobbet så mycket som möjligt fram tills operationen (hög frånvaro). Jag är inte riktigt bekväm med biverkniingarna som medicnen ger. 

Medicinen är för hans ADD och ska hjälpa honom hålla fokus i skolan då han är lätt distraherad. 

Men biverkningarna gör att han knappt äter och han rasade i vikt. Han får dessutom ganska mörka tankar på kvällen när medicinen fasar ur kroppen med ibland ett dåligt humör också. 

Men Sjuksköterskan tyckte inte att vikten var för lite och Nathanael själv ville inte byta medicn. 

Marcus tycker som jag men går mycket på vad de säger. Typen "säger de att det inte är någon fara så är det väl inte det". Jag själv med myjcet dålig erfarenhet i ämnet är mer kritisik och orolig. 

Men planen är att fortsätta ett tag. Under skollov och helger tar han inte medicinen. Det är hans eget val så under sommalovet kommer han att äta upp sig. För dagar han inte går på medicinen så är han som en vanlig tonåring. Man tror att man har en häst hemma. Maten föesvinner i mängder. 

 

Ja det är en bråkdel av saker som rör sig i huvudet. Lite tankar inför öland, praktiska saker, filosofiska tankar, ideer och annat dylikt också i en enda stor kompott.