Jhenny

Tycka om eller inte tycka om?
hata eller älska?
klippa banden eller inte klippa banden?
bättre att ha en eller inte att ha en?

det är frågor som efter 22 år har hunnit ikapp mig.
Mycket av det jag lägger energi på hos psykologen.
Mycket (men långt ifrån allt) av det jag mär dåligt av grundar i honom och eftersom "pappa biten" är bland det första i mitt liv så började vi att jobba med det ..vi tar det mesta i kronolgisk ordning samtidigt som vi jobbar mycket med "idag" också.
Fick en uppgift att göra en lista tills nästa träff.
En lista på saker som är bra med min pappa och saker som är dåliga.
En plus och minus lista kan man väl säga.
Har inte på 2 veckor kunnat börja med den.
Har funderat o funderat men inte kommit på någonting.
Har iofs inte satt mig ner o koncentrerat mig men ska göra det imorgon så får se hur det går.
För mig är pappa 3 personer så är så himla svårt att sätta plus o minus när det handlar om 3 olika.
Tror det är mycket därför jag inte kommit på nåt än,sen är det väl aldrig kul att behöva plusa o minusa en förälder om man nu kan säga det om honom.
Det är just det också.
Jag säger pappa men har aldrig sett honom som min pappa eller ansett att han vart som en pappa ska vara.
Känns så hycklande att säga pappa när jag känner så som jag gör,men ändå säger jag det.
För som litet barn så är pappa den man bor med och det var ju det jag gjorde i mina första 6 levnadsår.
Så vanan sitter i att säga pappa.
Jag undrar varför "pappa funderingarna" kom ifatt mig just nu,kan inte komma på någon speciell anledning så accepterar det som det är istället för att grubbla på vad som kan ha gjort att det kom just nu.
Det jobbiga är att det pendlar från dag till dag hur jag känner vilket gör mig fruktansvärt förvirrad.
Ena dagen önskar jag att jag aldrig mer beöver se honom medans den andra dagen så vill jag åka ut och hälsa på.
Som förra veckan så frågade han när han ringde om jag inte kunde komma o hälsa på som i fredags.
Jag sa kanske.
När jag lagt på kom tanken: varför ska jag åka och hälsa på honom för?
Och på Onsdagen tänkte jag: jo men jag åker ut så han blir glad och nöjd.
Och på Torsdagen tänkte jag:Aldrig i livet att jag skulle åka ut dit varför är jag skyldig honom det?
Och på fredagen tänkte jag:ja men det skulle vara roligt att åka ut och se hur han har det efter att han flyttat och så men ändrade mig när jag väl kom till V-ås och slutade med att jag inte åkte.
Så mycket och intensivt kan det pendla.
Inte jämt men ofta.
Förvirringen är total ibland.
Tror inte att jag kommer att kunna bestämma mig färdigt hur jag sk astå i vad jag tycker förrän den dagen han är borta från jordelivet,om äns då.
Men men..det är bara att acceptera.
Förhoppningsvis hjälper det lite genom att köra planen vi lagt upp hos psykolgen.
Tiden får visa.....