Jhenny

igår var var det ett halvår sedan pappa gick bort. 

Jag trodde att det skulle bli en jobbig dag men det blev faktiskt inte det. 

Visst tänkte jag på honom massor men ändå inte jobbigt. 

Jobbigare idag för idag är det ett halvår sedan som jag och min halvsyster genomförde vår hektiska dag med massor av jobbigt och idag är det 6 månader sedan som jag faktiskt såg min pappa för sista gången. 

Så den 17 december satte sig mer i mitt minne som ett ångestplåster än vad den 16 december gjorde. 

Om det är pga den chock jag hamnade i den kvällen eller om upplevelserna den 17 var för tunga det vet jag inte

den 29 maj så blev pappa jordsatt i minneslunden i Surahammar, det fick vi veta via brev. 

Jag kände att jag kunde börja min semester fridfullt utan att ha varit och tittat på pappas nya plats. 

Vi åkte ut i torsdags. Vi betyder att jag hade nästan hela familjen med mig. Nathanael, mamma och Thomas. 

Att kunna åka ut och säga hej hos pappa tillsammans med mamma och Thomas kändes väldigt stort. 

Min pappa hade inte så bra historia med någon utav dom så att båda var med mig hos pappa kändes jättebra och jag är säker på att pappa tyckte om det. 

 

Det var hursomhelst en fantastiskt vacker plats. Pappa vilar alldeles vid vattnet som han tyckte så mycket om så platsen kunde inte bli bättre. 

 

Som min syster sa: "jag kunde nästan se honom sitta där med sitt fiskespö" 

 

Det kändes riktigt bra trots att sorgen över allt som inte hann "bli färdigt" rev i mig som hungriga vargar. 

Det var också mycket jobbigt att se kyrkan igen, den kommer nog förknippas med begravningskänslor och ångest ett bra tag.